Tänkte skicka hem lite glada nyheter till dig mamma.

Det kanske slutar med att jag blir läkare trots allt, och samtidigt känns det som att min läkarexamen börjar lida mot sitt slut då både Tim och Abbe börjar bli bättre i händerna på min expertis. 

För er som inte fattar vad jag pratar om så ligger båda killarna nerbäddade i sängarna med magsjuka. Alla kan ju inte klara av det som Thailand har att erbjuda ;) Just nu känns det ganska skönt att vi bokat två lägenheter så man åtminstone slipper se grabbarnas "spy show" var femte minut. Men oroa er inte där hemma, jag (Clark Kent) ska nog ro detta i hamn utan några förluster!

Sjukläget just nu:

Tim: Här är killen som inledde hela spektaklet, han börjar äntligen bli fullt återställd, även fast senaste pizzan hamnade i toaletten för drygt 10 minuter sedan. 

Abbe: Liksom mig så roade vi oss båda till en början över att Tim var för klen för att klara av den hårda vardagen här i Pattaya. Helt ovetande så satt gud och beskådade våra hån mot Tim. Så tidigt i morse fick Abbe ett otacksamt besök av sin gamla barndomsvän Karma. Även Abbe är påväg mot en ljusare framtid, och mest glad av alla är nog ändå toaletterna som äntligen också kan ta semester inom några timmar. 

// Mvh Dr.Kim 

I skrivandets stund är klockan 08.24 och jag har sovit i drygt 2 timmar efter min och Abbes sjuka utgång igår. Walking street är sig inte lik längre ;)(mer om det senare).

Istället tänkte jag försöka återberätta lite om när och hur vi kom ner till pattaya. Alla ni som läser det "intressanta" vi har att komma med känner nog Tim på ett eller annat sett, och om ni inte redan gör det så kommer ni det om några dagar ,D

Hursomhelst, Tim "måste" sitta vid fönstret på flyget, så en annan fick sitta i mitten. Suck... Några timmar efter vi lämnat Peking så gick vi äntligen ner för landning. Det kändes verkligen som att man inte sovit en sekund men nackspärren man fått efter att ha försökt somna mot Tims vältränade axel visade kanske motsatsen. 

Nu gick vi bort för att hämta vårt bagage, tror ni de kom eller? Svaret är nej.

Efter trettio minuter tog vi saken i egna händer och frågade vid informationsdisken. Tio minuter senare står våra väskor och väntar på oss, semestern är räddad! Jag menar, hur skulle jag överleva Thailand utan mitt enda par jeans, badbyxor och en avklippt t-shirt? :P 

Vi greppade tag i vårt pick och pack och gick ner mot Taxi kön, äntligen fick man känna den efterlängtade väggen med värme som bara väller mot en när man kommer utanför flygplatsen! Vi fick tag på en taxi direkt och förhandlade fram priset 1.500 baht, helt okej för en två timmars bilfärd mot kusten!

Nere i Pattaya checkade jag och Tim in på hotellet Dianna Inn. Vi kasta in våra saker på rummet, tog något att äta sen köpte vi vår första kalla bira och satt oss på balkongen för att vänta in Abbe som vid det här laget var någonstans i luftrummet mellan Kina och Thailand! Väntan blev för lång och det hela slutade med att vi somnade, drygt åtta timmar senare bankar det på dörren, den öppnas långsamt och bakom den står Abbe. Hans första kommentar kom som en blixt från klar himmel, "ska vi dra ut eller?..." // Kim á go go